Blue Print #1, mars 2007    
     

 

Kattresan till landet i fjärran…

 






 

Som barn läste jag Astrid Lindgrens Mio min Mio många gånger och var alltid nyfiken på var ”landet i fjärran” låg någonstans. Efter att ha bilat till World Winner 06 i Maastrich så känner jag mig tämligen säker på att det måste vara Holland hon menar. För något mer ”fjärran” resmål har då i alla fall aldrig jag upplevt (jodå jag har rest en del i yngre dagar och t o m varit i Australien). Jag förstår att många höjer på ögonbrynen och ifrågasätter mina geografiska kunskaper här och visst de är nog lite bristfälliga men nu är det inte direkt det metriska avståndet jag tänker på utan snarare det tidsmässiga. Dessutom är det något väldig mystiskt med Maastricht, det är betydligt längre dit än hem.

När frågan om att ställa ut på World Winner 06 i Maastricht dök upp så slog jag det rätt snabbt ur hågen då min Molly inte är rabiesvaccinerad och tiden var ganska knapp för att hinna med det. Det var Sonny och Kicka med stamnamnet S*Romanenko’s som skulle ställa sin Axinja och Kenneth (S*Limelight’s) med Kia som diskuterade en sådan resa. Men tanken på att få uppleva en kattutställning nere i Europa, och därtill en World Winner, var ganska lockande så jag anmälde mig rätt snart som medpassagerare utan katt om utrymmet så skulle tillåta. Det hela resulterade slutligen i att vi blev fyra personer med två katter som skulle försöka oss på konststycket att bila ner till Maastricht.

Tanken var att vi skulle starta från Göteborg och färja till Fredrikshamn på fredagsmorgonen. Naturligtvis sammanföll detta med säsongens första storm och därtill inställd färja. Bron var också avstängd visade det sig senare. Vi körde ner till Helsingborg för att färja över och sedan via Bältbroarna ta oss vidare ner till Tyskland. Vi var medvetna om att detta skulle bli en lite längre väg men kunde aldrig drömma om hur lång den skulle bli, ja tidsmässigt alltså.

GPSen som vi körde efter beräknade att vi skulle anlända till hotellet i Maastricht vid åtta-tiden på kvällen. Det såg ju bra ut. Men utanför Hamburg började bekymren, STAU, dvs bilkö. Vi hade hamnat mitt i fredagsrusningen och trafiken rörde sig knappt märkbart framåt. Tror att vi satt där närmare två timmar innan vi tagit oss igenom flaskhalsen, en tunnel, och kunde fortsätta vidare. Det gick inte alltför fort men åtminstone framåt, till Osnabrück. Där var det totalt tvärstopp, tydligen hade en olycka inträffat som stoppat upp all trafik. Efter ett par timmar till i den kön började vi fundera över vad vi gett oss in på och överväga alla möjligheter att ta oss ur kön. Det slutade med en icke helt lagenlig färd på vägrenen till nästa avfart där vi med hjälp av GPSen räknade med att ta oss ut på motorvägen på andra sidan ”proppen”. Spökrösten i GPSen lotsade oss genom stan och vid vilken annan tidpunkt som helst hade det varit mycket trevligt med lite sightseeing i Osnabrück, dock inte med sista incheckning på hotellet i Maastricht vid midnatt. Vi var helt på det klara med att det var kört och fick telefonledes kontakt med hotellpersonalen som lovade att vänta på oss.

Till slut fick vi av GPS-rösten tillsägelse att köra upp på motorvägen igen och med glad förväntan gjorde vi så. Bara för att inse att vi hamnat i kön igen, fast lite längre fram och i andra körriktningen. Vid det här laget började galghumorn göra sig påmind och för att fördriva tiden gick vi med liv och lust in för att tyda landsbokstäver på de många långtradarna omkring oss. Många spännande förslag kom fram, som tradarn från Transsylvanien… Till slut insåg vi att vi måste göra något drastiskt och körde helt enkelt i fel riktning ut mot Amsterdam istället. Efter några kilometer på den vägen lyckades vi äntligen komma loss och vidare på ursprunglig väg ner mot Maastricht.

Beräknad ankomsttid till hotellet låg nu närmare två på natten. Vi hade tillbringat åtskilliga timmar i bilkön. De stackars katterna tog trots allt det hela med lugn ännu så länge. Vi hade en stor hundbur där plats fanns för toalåda och katterna fick turas om att sitta i den med några timmar i taget. Ett arrangemang som fungerade rätt bra, åtminstone på ditresan. Med ett par timmars resa kvar stannade vi för tankning och toabesök. Jag var sist in på toan och återvände ut för att finna att bilen var borta. Vid det laget var man rätt desillusionerad och tog det hela med upphöjt lugn. Hann tänka att nu har jag nog snackat lite för mycket. Hela gänget har röstat och bestämt sig för att dumpa mig här. Sneglade bort mot några långtradare och funderade på att söka lift. Lyckligtvis visade det sig att Sonny helt enkelt missat att jag inte var med och hunnit rulla en bit innan övriga upplyst honom om att det kanske vore hyggligt att vänta på mig. Nåväl till slut anlände vi till hotellet och kunde se fram emot fyra timmars sömn innan det var dags att kliva upp. Det var definitivt inga bekymmer att somna och efter 19 timmar i bilen hade åtminstone jag GPS-rösten i mina drömmar. ”Kör in i rondellen! Ta andra avfarten! Kör upp på motorvägen! Omräkning av rutt!”

Själv kände jag mig förvånansvärt pigg på morgonen. Troligen p g a förväntan inför utställningen. MECC var en jättestor anläggning innehållande affärscenter, konferenscenter, hotell och mässhall. Vilken hall! Det fanns hur mycket utrymme som helst, trots de 1.500 katterna. 37 ryssar var anmälda och endast en saknades. Francois Millicent skulle döma juniorer, ungdjur och kastrater och Luigi Comorio resterande. Bland ryssägarna var polacker, italienare, tyskar, österrikare, m fl nationaliteter samt redan bekanta ansikten från våra grannländer Danmark och Finland. Ryssarna var av olika typer vilket var jättekul att se. Tyvärr var det många av de utländska ryssägarna som inte talade någon engelska vilket gjorde det svårt att få någon närmare kontakt. Dessutom var det full fart med invigning och bedömningar så det blev inte så mycket tid för ”dösnack”. Men våra danska och finska vänner hann vi ändå prata en del med. Själv tyckte jag det var speciellt roligt att träffa tyska Bettina Ott och hennes von Ramenka-katter. Molly har ju en av dem i stamtavlan och släktskapet var faktiskt märkbart. Kul var också att återse Claudia Haslinger, uppfödare till Mollys mamma, som vi träffade på Scandinavian Winner i Oslo i somras.

Invigningen var spektakulär med uppträdande av ett mycket speciellt gäng praktfulla fåglar (tror jag de skulle föreställa) på styltor. De var otroligt skickliga på styltorna och gick sedan runt i hallen med barfotakatter smygande efter sig. Det fanns naturligtvis en hel del kommers med kattprylar i hallen också. Mycket konst med anknytning till katter kunde beskådas och själv var jag mycket sugen på en tjusig tavla med egyptiskt Bastet-motiv. Men tyvärr räckte inte reskassan utan det fick bli inköp av det mer blygsamma slaget.

 

Med 36 ryssar i startfältet gick största delen av dagen åt att titta på bedömningarna. Dessbättre sammanföll inte Millicents och Comorios ryssbedömningar utan vi hann se dem alla. Jag har haft Luigi Comorio som domare här hemma i Sverige och då varit lite besviken på hans alltför snabba bedömning och att han inte pratat och berättat något. Här var det lite bättre. Han tog sig mer tid och redovisade också sina bedömningskriterier för publiken. Tyvärr hade han fått dagens stolpskott till assistent. Denne holländske man gick nog assistent för första gången i sitt liv och var tyvärr till mer besvär än nytta för stackars Comorio. Publikens ögonbryn gick allt högre och högre upp ju mer besynnerliga saker den stackars assistenten hittade på. Men till slut gick det mesta i humorns tecken och vi hade en hel del roligt på den stackars assistentens bekostnad. Tyvärr blev det lite på en del av katternas bekostnad också då några av dem fick sitta mycket länge i domarburarna i väntan på nominering, helt i onödan.

Våra två svenska katter slutade med ett HP och en Ex2 i den mördande konkurrensen men det var ändå fem ryssar nominerade så vi såg fram emot nästa dags paneler.

Vi hade sammanstrålat med några svenska vänner som kommit ner en dag tidigare och gjorde anspråk på att ha hittat en mycket bra italiensk restaurang inne i Maastricht. Så vi bestämde att vi skulle äta där tillsammans med dem på kvällen. Taxichauffören tyckte vi gjort ett mycket bra val och sa att det var Maastrichts bästa restaurang. Det var säkert sant. Interiören var mycket vacker, maten god och servitörerna sammetsögda med mycket lena tungor. Vi hade väldigt trevligt och ska ni någonsin besöka Maastricht vill jag varmt rekommendera Il Girardino, ett riktigt höjdarställe. Efter maten tog vi en promenad inne i staden. Maastricht är Hollands äldsta stad, anlagd på romartiden och med mycket vacker arkitektur. Att vädret var närmast vårlikt och luften ljummen gjorde ju inte upplevelsen sämre.

Åter på hotellet hade vi eftersamling på grabbarnas rum. Efter gårdagens 19 timmars bilfärd, 4 timmars nattsömn och en hel dag på utställning är det väl rätt förståeligt att lite rödvin och öl nedsköljt med whisky får en rätt skaplig effekt. Det blev en tämligen udda tillställning innehållande bl a en helt underbar Van Gogh-föreläsning som i alla fall jag sent kommer att glömma. Många glada skratt blev det innan vi till slut trillade i säng och tackade högre makter för sommartidsomställningen som skulle ge oss en extra timmes nattsömn.

Hela söndagen ägnades åt panelerna som kördes på ett för mig nytt sätt. Man varvade helt enkelt de olika kategorierna och tog alla ungdjur rakt över och gick sedan vidare till juniorer och så vidare genom de olika klasserna. Det var faktiskt ett rätt smart sätt att få folk att sitta kvar och titta på hela panelen, istället för att bara se ”sin egen” kategori. Inga BIS-ryssar blev det men ändå var det mycket spännande att se på. Med så många domare och katter tog panelerna verkligen hela dagen i anspråk och det blev kväll innan vi kunde packa in allt i bilen och starta hemresan.

Ett litet råd! Om ni ska ut och bila på okänd mark med hjälp av GPS-utrustning så se till att ni ändå har en gammal hederlig papperskarta med er. Vi tog oss lyckligen ut ur Maastricht och över till Aachen in på tyska sidan utan problem. Men strax efter Aachen hade man gjort ett ombygge som GPSen inte hade en aaaning om. Plötsligt började en massa konstiga instruktioner att hagla ur den och rutten räknades ständigt om. När vi passerat samma skylt tre gånger insåg vi att vi låg i någon slags sluten omloppsbana som ständigt tog oss tillbaks till samma ställe. Framför oss låg en dansk bil som åkte precis likadant, troligtvis körde de också efter GPS. Kicka och jag som inte sovit något under eftermiddagen var vid det här laget trötta nog för att vara ganska lättroade och skrattade mest hysteriskt åt allting. När danskarna körde in på fjärde varvet tog vi i stället av på en liten avtagsväg för att kolla läget och försöka bryta den onda cirkeln. Sonny var först ut ur bilen i mörkret och hojtade om att han hittat ett helt fält med rödkål och innan vi visste ordet av började rödkålshuvudena rulla runt fötterna på oss i bilen. Sonny var hungrig och lastade följaktligen in lite färdkost. Vid det här laget hade både Kicka och jag svåra skrattkramper och Kenneth hade nog helst dumpat oss bland kålhuvudena.

Slutligen lyckades vi ta oss loss från vår rundbana genom att helt enkelt köra med månen snett bakom till höger och fortsätta. Det var ju helt omöjligt att hålla ordning på de tyska städerna ur minnen från skoltiden. Köln, Düsseldorf, Essen, Duisburg, Dortmund, Krefeld und so weiter. När vi såg Osnabruck och Bremen visste vi att det var norrut vi hade åkt. Utan måne hade det varit svårt eftersom GPSen bara ville tillbaks till Aachen. Hemfärden var 5-6 timmar kortare än ditfärden, tack vare att vi slapp någon köbildning. Men långt var det ju ändå. Kia tyckte redan efter en halvtimmes färd att nu får det vara nog med bilåkning och talade högljutt om för oss vad hon tyckte om hela historien, hela vägen till Helsingborg. Där tystnade hon äntligen. Om det var av ren utmattning eller om hon kände att hon var på svensk mark låter jag vara osagt. Kenneth påstod att vem som helst blir trött på att åka Saab. Men inte kunde jag drömma om att en så vacker liten katt kunde så många fula ord….. Vi försökte alla på olika sätt att trösta henne och tysta henne men inget hjälpte och jag tror t o m att jag hörde husse uttala lite hårda ord till henne ett tag.

Fram på tidig förmiddag anlände vi äntligen till Kungälv och kunde packa ur och om bilen. Många rödkålshuvuden trillade ut vill jag lova… Efter lite kaffe hos Kenneth kunde vi övriga så fortsätta färden mot Linköping respektive Örebro. Vi kunde också konstatera att det varit en lång men trevlig resa trots köerna samt att det sannerligen var en bedrift att komma hem efter att ha tillbringat så många timmar i en bil tillsammans och fortfarande vara goda vänner!

Nästa år är WW i Bratislava, 28 mil ännu längre bort. Någon som ska med?

Yvonne Torstensson

 

 









Alla foton: Sonny Hansson


Tillbaka