>

  Blue Print #1, maj 2009    
         
Hur katterna reagerade när det small.
   

 

Nyår är ju ingen önskedröm för de fyrfota kamraterna. Många är rösterna som höjs för förbud mot raketer efter det att smällarterrorn försvann för några år sedan. Mitt hus ligger i ett inferno. Från alla håll verkar uppskjutningen vara optimalt riktad så att krevaderna sker rakt ovanför. Det börjar lite smått på dagen och accelererar när det börjar mörkna. Fem i tolv blir det en fruktansvärd final som långsamt ebbar ut en kvart senare.

Hur reagerade mina fyra små liv? Ja det var rätt stor skillnad. Julle Julekatt, min burmillahona reagerade inte alls. Det gör hon inte ens när dammsugaren går igång så det var inte oväntat.

Kia som ju är extremt utställningsvan och därmed snabbt kunnat inse att ingen fara hotade, var närmast panikslagen. Vid de första krevaderna kröp hon i låg gång runt utan att hitta någon trygg plats. Hon sprang från rum till rum, ner i källaren, ut i rastgården, in igen utan att hitta lindring på eländet. Sen kröp hon under täcke och madrass, där hon stannade i tolv timmar.

Archie, kastrerad hane, numera pensionerad från utställning var riktigt upprörd i början. Stora runda ögon, som inte hade fallit någon domare i smaken, och lite planlösa flyktförsök kunde iakttas. Trots att han inte är påfallande intelligent märkte han att den stora farligheten uteblev. Resten av tiden var han som vanligt, d v s han ser riktigt förvånad ut nästan jämt i vaket tillstånd.

Pocahontas, ung hona som ju också varit på många utställningar, var inte särskilt intresserad. När det började smälla lyfte hon lite på ena ögonbrynet. Men flyttade sig inte från favoritplatsen utan fortsatte sova i elementhängmattan som om ingenting hade hänt. Nej, hon är inte döv! Hon gjorde fortsatt ingenting utöver det vanliga. Inte ens under det dånande crescendot vid tolvslaget. Ett rätt märkligt beteende tycker jag, men hon beter sig ju också så på utställning, där hon ser ut som om hon vore hemma. Vad kan det bero på? Troligtvis en rad samverkande faktorer:  1. Hon har aldrig upplevt någon riktigt farlig situation. 2. Hennes ärftliga egenskaper kommer till stor del från den extremt vänlige, trevlige och orädde fadern Fiver, som ju brukade ligga och rulla sig av njutning på domarbordet. 3. Hon har ett utmärkt självförtroende som hela tiden visar sig när hon trotsar de dominanta katter hon träffar.

Enda gången hon påverkas är när någon annan katt vrålar och fräser på utställning. Då blir hon rädd och vill inte sträcka ut sig i normalt visningsläge. Annars har hon aldrig något emot att främmande assistenter hanterar henne, eller när domarna undersöker päls och andra detaljer. På det hela taget ett underbart temperament, som ju är mycket vanligt hos avkommor till CFA-katter. Hon är till ca 75 % amerikansk.

Så tre katter av fyra verkar inte lida av raketer. Men det kanske räcker att var fjärde blir skräckslagen för att det borde bli förbud?

Kennth Eklind

 

   


Tillbaka